200204191 - Taloussanomat - Ilta-Sanomat

Pensionssystemets effektivitet

Julkaistu: 31.10.2002 16:50

Är vårt pensionssystem bra eller dåligt? Det vet jag inte, men starka åsikter i båda riktningarna framförs ofta. Grundprinciperna för systemet är ganska enkla.

Det offentliga pensionssystem bygger på inkomstöverföring från den förvärvsarbetande delen av befolkningen till pensionärerna. Dagens pensioner finansieras av dagens arbetsgivare i form av en procentuell månatlig utgift som är bunden till de utbetalda lönerna. Det kan således förliknas med skatter. Pensionsförmånerna bestäms utgående från individens inkomstnivå vid pensioneringen, och förblir därefter oförändrade i reella termer.

Eftersom vår pensionsmodell bygger på inkomstöverföring, kan inte effektiviteten analyseras bara utgående från direkta kostnader att upprätthålla systemet. Även de indirekta effekterna på arbetsinsatser och produktivitet måste beaktas.

De direkta kostnaderna för systemet är inte obetydliga. Då det gäller ren och skär kostnadseffektivitet, brukar konkurrens vara en ganska bra medicin. Utan att ta ställning på vilken nivå effektiviteten är, kan man konstatera att lagstiftaren vidtagit vissa mått och steg för att öka konkurrensen mellan en del av institutionerna.

De indirekta kostnaderna är ofta betydligt komplexare, och dessutom mycket mer avgörande. Om vi mäter kostnaderna som pensionsbetalningarnas andel av den totala lönesumman i ekonomin, inser vi att storleken på vår ekonomi är den mest avgörande faktorn i sammanhanget.

Ekonomiska tillväxten är således den viktigaste effektivitetsvariabeln vid analys av systemet. Tillväxten i sin tur bestäms av våra arbetsinsatser och produktivitet, samt av våra konsumtions- och sparbeslut. Ett system som uppmuntrar till produktivt arbete och möjliggör en hög bestående nivå av konsumtion, är i ekonomisk bemärkelse effektivt.

Vårt system, i synnerhet efter de förändringar i pensionsberäkningen som gjordes i höstas, kan man väl anse att uppmuntrar till produktivt arbete. Individens framtida pension bestäms av lönenivån under hela arbetskarriären, vilket i princip borde bidra till att var och en under hela karriären försöker öka sin produktivitet.

Pensionärerna däremot, som inte längre kan inverka på produktiviteten med egna insatser, erhåller en stabil inkomst. Stabiliteten i sig ökar tillväxten, eftersom säkerhet beträffande lönen ökar konsumtionen.

Men även riskerna inverkar på effektiviteten. Om hushållen upplever stor osäkerhet kommer de att minska konsumtionen och investeringar, medan sparandet ökar. Pensionssystemet innehåller två viktiga element för att bidra till stabilitet och minskad osäkerhet.

Det första är att pensionerna finansieras med försäkringar. Försäkringsprincipen innebär att pensioner utbetalas hela livet oberoende av livslängd. Utan en sådan riskutjämning mellan försäkringstagarna skulle individerna spara utgående från att de kanske lever väldigt länge. Nu kan vi alla spara utgående från den förväntade medellivslängden, vilken är klart mindre osäker än individens livslängd.

Den andra riskutjämnaren är pensionssystemets fonder. Med fonderna försöker man utjämna pensionspremierna över tiden. På kort sikt tillåter fonderna en utjämning över konjunkturerna. Utan fonder skulle avgifterna höjas då ekonomin hostar, och sänkas då den överhettas. Konjunktursvängningarna skulle accentueras, vilket inverkar menligt på tillväxten.

På lång sikt utjämnar fonderna premiebetalningarna över generationerna, vilket för tillfället innebär förhöjda premier för att åtminstone delvis överbrygga problemet som uppstår då de stora åldersklasserna går i pension.

Den sistnämnda utjämningen har lett till att systemet byggt upp betydande reserver, och med det har en ny avgörande effektivitetsfaktor uppstått: pensionsbolagens placeringspolitik. God avkastning sänker de framtida premiebetalningarna. Den vägen har den potentiella produktivitetsökningen av mina arbetsinsatser ökat. Och det tycker jag är prima.

Henrik Palmén är lektor i finansiell ekonomi vid Hanken.

Tuoreimmat osastosta