200204033 - Taloussanomat - Ilta-Sanomat

Ägarstyrningens trender

Julkaistu: 3.10.2002 16:12

Shareholder value och corporate governance är två ord som åtminstone jag tröttnat på under de senaste åren. Orden översätts och förändras, men verksamheten bakom orden kommer med säkerhet att fortsätta att forma vår värld, och våra värderingar. Ägarstyrningens verksamhetsformer kommer att fortsätta utvecklas. För tillfället är det de uppenbara misslyckandena, skandalerna, driver processen.

I grund och botten handlar alltsammans om de problem och konflikter som uppstår då ett företag växer sig så stort att ägarna och företagsledning inte längre är samma individer. Ett annat problem som uppstår i takt med tillväxt är att företaget blir svårare att överblicka. Genomlysningen försämras, för att använda ytterligare ett modeuttryck. Förändringarna ger företagsledningen utrymme att driva egna intressen framom aktieägarnas.

Går vi femton år bakåt i tiden ser vi en helt annan modell än den vi har idag. De flesta börsbolag hade ett mera koncentrerat ägande. Nästan varje bolag hade minst en så stor ägare att det var meningsfullt och möjligt för ägaren att övervaka bolaget. Dessa storägare var familjer, finansinrättningar eller ett annat bolag. Modellen med storägare förstärktes ytterligare med korsägande, pyramidägande och aktieserier med olika rösträtt.

Det fungerade ganska bra. En tid. Men sedan blev modellen obsolet.

Det som i Europa kom att bli slutet på eran av ägarkoncentration var den ökade globaliseringen (ett trendord till). Ägarstyrningen påverkades på två sätt: en stor del av företagen att växa till, eller bli delar av, betydligt större multinationella bolag, och aktieplacerarnas möjlighet att sprida sina placeringsrisker utanför hemlandet förbättrades.

Därmed minskade storägarnas möjlighet att äga stora andelar i de allt större företagen minskade, samtidigt som kostnaden av alltför koncentrerade aktieportföljer steg.

Den nya modellen bygger på fyra viktiga element: styrelsearbete, belöningskontrakt, öppen rapportering och oberoende aktieanalytiker. Styrelsens roll som ägarnas representant ökar då ägarspridningen ökar, det är naturligt. Belöningskontrakten borde eftersträva att synkronisera ägarintresset med ledningens strävan. Då ägarna varken har direkt insyn i bolaget eller resurser att bedöma ledningens kompetens måste stor vikt ställas på öppen och riktig rapportering, samt analytikernas roll som tolkar av rapporterna. Den senaste tidens "skandaler" är den nya modellens barnsjukdomar. Alla modellens element har visat sig ha brister eller luckor, som har kunnat utnyttjas.

Trots att styrelsens roll förändrats kom många styrelser fortsättningsvis att bestå av och/eller styras av företagets ledning. De överdrivet frikostiga, ofta illa planerade, ledningens optionsprogram är ett symptom av att styrelsen trots allt ännu ofta varit ledningens förlängda arm, inte ägarnas.

Belöningsprogrammen gav ledningen en anledning att öka på resultatet. Det man kanske inte förstod i tid, var att resultatet ju kan ökas även på konstgjord väg, genom att försköna eller direkt ljuga. Bokslutsrapporterna var nog heltäckande, detaljerade och till synes pålitliga så som den nya modellen påbjuder – men felaktiga.

Analytikerna gjorde sina analyser utgående från överdrivet optimistiska rapporter, aktierna steg och företagsledarna blev rika. För rika, kan man kanske argumentera, eftersom risken att bli fast i många fall tydligen inte upplevdes överväga den egennyttan av att "koka böckerna".

Sist men inte minst har vi de oberoende analytikerna, som inte alla gånger visade sig vara oberoende. En del av skandalerna handlar ju om analytiker och mäklarfirmor, som medvetet överdrev företagens potential i hopp om lukrativa emissionsuppdrag.

Slutsatsen blir att alla den nya modellens centrala element har visat sig antingen bristfälliga eller direkt farliga. Borde modellen begravas? Det går inte, för bättre alternativ finns inte.

Modellen i sig är bra, men vi måste få den att fungera. Om man ser på vad de olika reglerande myndigheterna i t.ex. USA eller Frankrike gör just nu, så är det att skapa bättre regler för vart och ett av elementen: styrelsearbetet, ledningens belöningskontrakt, bokföringsrapporterna och analytikernas verksamhet.

Henrik Palmén är lektor i finansiell ekonomi vid Hanken.

Tuoreimmat osastosta