200209944 - Taloussanomat - Ilta-Sanomat

Pensionsplaceringar accentuerar svängningarna på börsen

Julkaistu: 4.4.2002 15:03

Hela västvärlden sparar frenetiskt för att trygga pensionerna för de stora åldersklasserna. Pensionsinrättningarnas placeringspolitik har kommit att bli ett av redskapen för att undvika att pensionsavgifterna stiger kraftigare än nödvändigt. För att höja den förväntade avkastningen har pensionsinrättningarna ökat andelen aktieplaceringar.

Kungstanken är att aktieplaceringar i det långa loppet anses avkasta bättre än obligationer och fastigheter. Därför är en förskjutning i placeringspolitiken mot en större andel i aktier motiverad. Problemet är att aktieplaceringar är riskfyllda. Buffertar, eget kapital, är ett logiskt sätt att hantera marknadsfluktuationer. Buffertar skyddar mot nedgångar men skapar samtidigt utrymme för risktagning.

I Finland skapades utrymmet för en aggressivare placeringspolitik i mitten av 90-talet, då pensionsbolagen tilläts ackumulera ett eget överskott för att utgöra en buffert mot svängningar i placeringsrörelsen. Buffertens storlek avgör i vilken utsträckning bolaget eller pensionsstiftelsen kan placera i aktier. Rent tidsmässigt hade vi tur.

De nya reglerna kom i kraft lämpligt före en stark uppgång på aktiemarknaden, vilket gav vinster och således buffertar. Samtliga spelare av betydelse, eventuellt med undantag för statskontoret (som förvaltar de statsanställdas pensionsfonder), har kontinuerligt kunnat öka andelen aktier i sin placeringsstrategi.

Utvecklingen är dock inte problemfri. Att knyta bolagens eget kapital, buffertar, till andelen riskplaceringar kan bidra till ökad instabilitet i aktiekurser. Problemet med de nuvarande reglerna är att buffertarna och marknaderna går hand i hand. Pensionsbolagen måste minska sina innehav då kurserna sjunker för att sedan öka dem då kurserna går upp.

Exempelvis efter terrordåden förra september tvingades pensionsbolagen sälja massivt i takt med att aktiekurserna sjönk eftersom buffertarna sinade. På motsvarande sätt kan man anta att dessa samma placerare köpte aktier i kapp, då marknaderna återhämtade sig efter chocken. I båda fallen kan man misstänka att aktiekursernas förändringar åtminstone delvis accentuerades av ofrivilliga transaktioner framtvingade av reglerna.

Aktiekurserna har kommit att bli en så viktig styrande faktor i ekonomin att onödig instabilitet borde undvikas. Men frågan är naturligtvis hur man kunde ändra på reglerna? En tänkbar modell kunde vara att mängden buffertar skulle beräknas som ett glidande medeltal i stället för att beräknas utgående från senaste avslutskurs. Då skulle buffertarna reagera långsammare än aktiemarknaderna, och bolagen skulle kunna vänta och se tiden an vid snabba förändringar i aktiekurserna. Om förändringen sedan visar sig vara en mer bestående trendförskjutning, skulle bolagen anpassa sin placeringspolitik med tiden.

Sådana regler tillämpas ju i försäkringsverksamhet för att utjämna tillfälliga avsteg från det historiska medeltalet i försäkringsersättningar.

Pensionsfondernas placeringar är ju trots allt ganska långsiktiga, vilket innebär att de ännu har god tid på sig att anpassa sin placeringspolitik i fall av dramatiska förändringar i fondernas avkastning. Om tio år är läget redan ett annat, då hinner man inte längre lappa till eventuella stora kursnedgångar, vilket innebär att aktieplaceringarnas andel antagligen senare minskar.

En annan källa till oro är att alla industriländer har samma problem: andelen pensionärer ökar samtidigt. Under 90-talet spred sig religionen om aktieplaceringarnas överlägsna avkastningar över hela västvärlden. Alla började massivt öka aktievikten, vilket ledde till inflation i aktiepriserna. Högt uppskruvade aktiepriser leder till lägre framtida avkastningar. Och vad sker sedan då de stora årskullarna börjar tära på fonderna.

Om vi då får se en lika snabb minskning i aktievikterna kan vi få tillfälliga prisstörningar i andra riktningen. Vi måste bara hoppas att pensionspengarna förvaltas av verkligt yrkeskunniga proffs med tillräckligt lång erfarenhet.

Henrik Palmén är lektor i finansiell ekonomi vid Hanken.

Tuoreimmat osastosta