200201970 - Taloussanomat - Ilta-Sanomat

Du sköna,nya Euroland

Julkaistu: 3.1.2002 20:12

Om den 11 september för-ändrade världen, vilket ännu inte är säkert, såförändrade den 1 januari 2002 Finlands ekonomi. Från den dagen kunde man sjunga "vårt land, vårt land, vårt Euroland".

Detta stämmer inte, eftersom det var den 14 oktober 1994 som 56,9 procent av de röstande finländarna beslöt att överlåta Finlands penningpolitik till Emu-antagligen utan att förstå vad de gjorde. Övergången till euro är egentligen en trivial administrativ åtgärd som bekräftar vad som redan har skett, om också av enorm symbolisk betydelse. Men den underlättar förstås penninghanteringen, och Luigi Pirandello sade ju att sanningen är vad vi i varje givet ögonblick tror att den är.

När Finlands folk för sju år sedan röstade in sig i EU trodde det att orsakerna var ekonomiska, trots att den generation som hade insupit Paasikivis "dubbeltänk" förstod att motivet egentligen var landets säkerhet. Nu har sanningen nått ikapp lögnen och det beslut som var avsett att skydda den nationella suveräniteten visar sig innebära förlusten av den ekonomiska.

Ännu har vi dock kvar litet av friheten att göra våra egna dumheter. Finlands ekonomi är ganska asymmetrisk, i otakt med den europeiska. När vår ekonomi utvecklas så svagt att ECB borde sänka räntan har andra länder fortfarande så stark tillväxt att Eurolands centralbank inte kan göra det. Det är bara vår smala lycka att euron hålls så svag att vi kan konkurrera utanför Europa.

Det är nämligen fortfarande helt möjligt att vi höjer lönerna till en nivå som företagen inte orkar med. När vi hade en egen penningpolitik, före Emu, skedde det för att facket inte kunde lita på att det inte skulle bli inflation, högre räntor, arbetslöshet och i sista hand devalvering.

Skillnaden jämfört med den gamla, dåliga tiden är att ECB nu har satt ett inflationsmål som den benhårt håller fast vid. Om fackföreningarna kan lita på det så kan de ingå centrala, stabiliserande avtal som 1995 och 1997. Det är för-troendet för detta, inte eurosedlarna i plånboken, som kan ge stabilitet åt Finlands ekonomi.

Samtidigt gömmer sig bakom dagens situation en märklig paradox. På samma gång som Finland drar nytta av en svag euro borde landets ekonomi komma i bättre takt med Europas. För det behövs dock en mera samordnad europeisk finanspolitik, vars avsaknad är en av de främsta orsakerna till att marknaderna inte tror på Europas ekonomi och dess valuta.

För att få en enhetlig finanspolitk behöver Europa en integration på djupet, vilket skulle tjäna också Finlands ekonomiska ko-ordinering med unionen. Det ligger alltså i Finlands intresse att arbeta för mera överstatlighet, som för Finland innebär att dess inflytande ökar ju mera självständighet det ger ifrån sig. Det tjänar ingenting till att vara en hur bra spelare som helst om man inte ryms med i laget. Och det gör man bara om man slutar dribbla och börjar passa.

Men om integrationen fördjupas till finans- och skattepolitik kan detta leda till att euron stärks, och Finlands industri tappar konkurrensfördelar utanför Europa. Emu avskaffar företagens valutarisker inom Europa, men de hemgjorda inflationsriskerna finns kvar. Det ökar på nytt ansvaret för inkomstpolitiken. Den förblir den mest sårbara länken i hela systemet, så länge inte också löneutvecklingen i Europa samordnas, och till det är vägen ännu lång.

Men Rom byggdes inte på en dag, och det gäller också Europa, även om man inte skall underskatta eurons psykologiska effekter.

Per-Erik Lönnfors är f.d. VD och chefredaktör i Finska Notisbyrån.

Tuoreimmat osastosta